När jag va 15 fick jag min aldelles första (men förmodligen inte sista) ponny. En jätte fin ponny, ett svart sto på tre år, och satan vad jag hatade henne ibland, jag åkte av minst tre gånger om dagen dom första två åren... Hon fick stämpeln farlig av flera tränare som sa att vi skulle skicka iväg henne. Men precis när man kände att nu är måttet rågat, då va hon perfekt, hon va bäst, och så höll det på i två år. Kanske ska tillägga att jag inte ens ville ha en sportponny, jag ville ha en fjårding som jag kunde rida ut barbacka på, men min syster och min mamma ville ha den, så det blev den, och nu i efterhand är jag så glad för allt som jag genomgått med henne. Fina Arwen! Vi kom över den där tröskeln och det blrjade faktiskt gå bra, så vi åkte på några tävlingar, mest bara för att se hur det gick, och det gick bra, hon skötte sig ju tom bättre borta än hemma och hon tyckte det va otroligt kul att visa upp sig. Folk stannade och tittade en extra gång och vi fick höra ett x antal gånger att "gud vilken vacker ponny!" vi råkade ju också överhöra vad dom andra ponny föräldrarna sa om oss ibland. Jag kommer speciellt ihåg våran femte tävling, den med våran första placering, att mamma hörde när ena ponnymamman pratade med sin dotter och sa till henne "passa dig för den där svarta ponnyn, det är den du ska slå."
Efter den dagen va det inte en enda tävling vi inte kom hem från med en rosett och plakett.
Nu är hon sedan lite mer än två år tillbaka såld till en tjej i Enköping. Dom passar varandra som handen i handsken. Det är så skönt att hon hamnat hos Linnéa, hon kunde inte ha fått ett bättre hem! Jag har ju varit och hälsat på och hon har det så otroligt bra där och jag kan inte ångra mig för fem öre, även om jag vill ibland, för jag vet att hon inte kumde ha det bättre än hon har nu.
Min fina Arwen! <3
(även om hon inte är min längre)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar